Se själva:
Steso Songs är 23 år från Malmö. Jag har läst om henne i gratistidningen på tunnelbanan, för hon skulle spela i Stockholm. Jag gillar "The Worse". Och med "jag gillar" menar jag, så mycket att den skulle kunna platsa i "mest spelade"-mappen i min musikspelare vecka 49. De andra låtarna som hon har upplagda på sin Myspace-sida tycker jag ingenting särskilt om. Jag gillar plingplong-ljud. "The Worse" är mycket plingplong-ljus och konstig röst. Sofia Källgren och Robert Wells (skolad röst och klinkklonk-ljud) är ingenting för mig.Någon skrev att musik var svårare förut. När man fick köpa sina LP-skivor, spela in blandband och göra handskrivna fanzines. Jo, visst var det svårt, men var det roligare? Varför måste livet vara svårt? Man kan väl bara lägga sig i en egengrävd sandgrop och låta vågor av musik skölja över en? Jag ser inga fel i det. Det är ju bara löjligt att bli irriterad för att kreti och pleti gillar samma band som man själv gör. Jag har slutat få en klump i magen när genomsnitts-Megapollyssnaren uttrycker sin kärlek till Joakim Berg. Kul för Joakim Berg att han är älskad av många, mindre kul för mig att jag inte får vara unik, men jag snålar inte med bra musik. Och vad hade mitt liv varit om jag inte fint hade legat och översköljts av Stevie Wonder, Backstreet Boys, Audioslave eller Kent? Det är ju inte precis så att jag aktivt har letat för att upptäcka att jag gillar låtar av alla dem. För det gör jag. Inte heller ansträngde jag mig för att hitta Donnie Elbert, The Chiffons eller Ras Michael. Jag mer ramlade över dem när jag var ute efter någonting annat eller så var det någon som sa "Det här är bra", någon vars smak jag litar på, någon som tycker ungefär som jag. Och nu har jag upptäckt MySpace och då kan vem som helst bli som killen i Tre-reklamen som bara gillar band som har släppt 500 exemplar av sin debutskiva. Jag tycker att det är fantastiskt att jag får chansen att lyssna på små, tyska indieband som drömmer om att lyckas. Jag gillar att jag kan göra en blandskiva med bra låtar från MySpace och kanske upptäcka att ett band jag hört på MySpace spelar i min stad och stödja dem genom att se deras spelning. Herregud! Det låter utopiskt, men är det inte det som hela nedladdningsdebatten går ut på? Upptäcka genom att lyssna, stötta genom att se. Det lär tydligen vara en ruskigt rik 50-åring som äger MySpace och som tjänar pengar på andras drivkraft att sprida sin musik, och att tjäna pengar på andra är bannlyst (ingenting ska vara lönsamt, bara hjälpa samhället framåt). Men kul för honom, kan man tänka. Jag hoppas att han har en snygg och kul fru, en fin bil och äter god mat varje dag tills han dör. Jag blir inte lyckligare om han blir mindre rik. Och jag tycker som sämst om mig själv när jag tycker att ett band blir dåligt när mina svenniga kollegor börjar lyssna på dem eller att det är synd att mode har blivit folkligt. Egentligen borde vi väl vara glada för att all musik som är i omlopp inspirerar de som kan göra bra musik att göra ännu bättre musik och att det ökade modeintresset har gjort folk på gatan snyggare. För på en grupp av tio döda sillar, simmar en jaguarhaj och jag har ingenting emot de döda sillarna, så länge som jag får min belöning i slutet av programmet.
Fast obs! När jag talar med min kille är jag hårdaste Svenne-kritikern, men när jag skriver på bloggen välkomnar jag konsumtionssamhällets "to much is never enough"-mentalitet så länge man inte förfaller till likformighet. Snobbism är lika illa. Jag ska sluta vara en svenne-snobb. Jag lovar. Likgiltiga blir vi aldrig.Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar